WebbTips

En vän till mig och min sambo fick ett fästingbett när hon var på resa med sitt arbete i Stockholmsskärgård förra året. Eftersom att hon egentligen är hemmavarande på västkusten, där fästingar är lika vanliga som getingar och sällan bär på TBE, så tänkte hon inte vidare på det utan plockade bort fästningen. Några dagar senare började hon att ramla omkull och svimmade av ett flertal gånger och hon fick åka till sjukhuset där de kom fram till att hon drabbats av TBE, en slags hjärnhinneinflammation, som påverkade hennes balans. Efter det fick hon svårare att minnas saker, fick problem med att koppla samman händelser och kunde till slut inte befinna sig i ett rum med för många störningsmoment som ljud och ljus. Hon skickades hem och sov mest de första månaderna. När minnet och det logiska tänkandet sakta började komma tillbaka reagerade hennes kropp istället. Hon fick svåra spastiska anfall när hon utsattes för mycket stress, oljud och ljus. Hon ansökte om assistansersättning eftersom att hon till slut inte kunde gå själv utan var tvungen att skaffa sig en rullstol när hon ville ta sig någonstans. Och rullstolen körde ju inte av sig själv utan hon var helt beroende av vännerna runt omkring för att få sin vardag att fungera.

Försäkringskassan som är de som bedömer om assistansersättning beviljas tog god tid på sig innan de skickade en biståndsbedömare och vår vän fick gott vänta tills att någon utav oss arbetat färdigt innan vi kunde komma till hennes hjälp. En månad gick och fastän hon hade stort stöd av många med utbildning inom just handikapp, var hon själv innan fästingbettet arbetar inom, var det svårt att få gehör från Försäkringskassans bedömare. När nästan tre månader och otaliga telefonsamtal, brev och dokument utbytts hände det äntligen något med denna efterlängtade assistansersättning och hon blev äntligen beviljad den assistansersättning som är till för att hjälpa handikappade med de mest basala behoven som att laga mat, duscha, ta sig till rehab osv. Det komiska med hela denna historia är att hon inte långt efter att den assistansersättning beviljats började få ordning på sin kropp. Idag kan hon gå själv, även om det inte handlar om några längre strapatser, hon lagar mat med hjälp av äggklocka för att inte glömma bort vad hon håller på med och hon har än så länge klarat av att duscha utan att ramla och slå sig blå som hon tidigare gjort.

Detta kan nog låta som ett klagobrev när det kommer till Försäkringskassans långdragna processer och det vill jag heller inte sticka under stolen med. Annat är svårt att säga när ens vän, 28 år gammal, tvingas sitta hemma i sin lägenhet i ett år innan Försäkringskassan väljer att agera. Men det är också en hyllning till det stöd som assistansersättningen erbjuder de som har svårt att klara sig själva. Visserligen hann hon inte få bruk av ersättningen men den hade varit fantastisk för oss vänner som hade kunnat finnas där för henne utan att förlora inkomsten helt och hållet – för vem hjälper en då?